Hasselblad Dixel 2000

Estimated reading time: 3 minutes

På den gamla goda tiden, alltså i mitten av åttiotalet, blev Hasselblad digitala och släppte sin första och enda telefotosändare. Telefoto var alltså lika med att skicka bilder via telefonlinjen. Det var inte lika enkelt som idag men ett överlägset sätt för fotografen att leverera bilder från fältet till hemmaredaktionen. Hasselblad var absolut inte först med telefotosändare men den stora nyheten här var att du slapp kopiera fram en papperskopia utan kunde scanna in bilden direkt från negativet. På köpet fick man möjligheter att även skicka färgbilder på ett enkelt sätt. Det gick att skicka färgbilder även tidigare men att ha med sig ett komplett mörkrum för att ta fram färgbilder på papperskopia på ett hotellrum hörde till ovanligheterna. Oftast var det på större evenemang som exempelvis olympiska spel eller liknande som fotograferna och bildbyråerna bemödade sig att sätta upp ett färglabb. Med Dixel 2000 räckte det att framkalla färgfilmen och det lät sig göras på hotellrummet utan några större problem av de flesta fotografer.

Jag har själv använt Dixel 2000 på diverse resor runt om i världen och det innebar en rätt hyfsad revolution som fotograf att slippa kopiera fram papperskopior. En Dixel 2000 var en ganska tung klump på ca. 12 kg och att checka in den bland bagaget på flyget var inte att tänka på. Det var nästan 100% risk att den kom fram trasig. Inuti lådan satt ett enormt linspaket i glas som vid minsta stöt fick för sig att flytta på sig och efter en sådan flytt var det ganska kört att scanna in några bilder. Således bars telefotosändaren omkring som handbagage och lades med försiktig hand på bagagehyllan inne i flygplanet.

Att sända bilderna med en Dixel 2000 kunde göras antingen analogt eller via ett modem. Modemen på den tiden hade som max den svindlande hastigheten av 9600 kbps (och kostade 25000:-). En svartvit bild tog ungefär 2 minuter att sända och en färg 3×2 minuter. Upplösningen var 1024 eller 2048 pixlar på den långa sidan av bilden. Det fanns heller ingen lagring av bilderna i en Dixel 2000 och således gick det inte att scanna in några bilder i förväg och lägga på lager. Med dagens mått mätt låter det riktigt sunkigt men på den tiden var det verkligen hi-tech. Prislappen låg på ungefär en kvarts miljon kronor men jag är övertygad att många med mig anser den vara värd varje krona.

Det är banne mig tekniskt sett otroligt mycket enklare att vara fotograf på fältet idag än i mitten av åttiotalet…

By Håkan Dahlström

Hi! I am Håkan. I am the author of this website. I work with IT and photography is my hobby. I also like to travel and cooking. Living in Malmö, Sweden.

3 comments

  1. Det är enklare att vara skribent också. Förr behövdes det inte långa avstånd för at det skulle bli invecklat. jag jobbade lite på Sydsvenskanslundaredaktion i mitten av 80-talet. När man hade skrivit färdigt sin artikel på manuspapper så gick man till den stora röda faxen. Den var blixtrande snabb och kunde skicka en sida till Malmö på mindre än tre minuter! Värre var det med bilderna – där fick nån vaktmästare från Malmö komma och hämta, eller så var det bud som gällde.

    På den tiden kunde man ibland se en bild-byline som sa “Foto: Redlund”. Det betydde att man inte hade lyckats få tag på någon fotograf utan själv fick ta bilderna med redaktionens kompaktkamera. Fotograferna fick man nämligen beställa från Malmö, eller så anlitade man Hagbloms foto. Lite krångligt, men det blev bättre när lundaredaktionen fick en egen fotograf, Ingemar D Kristensen. (Jag var själv med honom på Mattssons när han köpte sin första utrustning på Sydsvenskans bekostnad. Canon F-1 om jag inte minns fel,trots att det var på den tiden då nästan alla fotografer körde Nikon.)

    En annan duktig fotograf som jag hade nöjet att jobba med på den tiden var Albert Viking. Han var kanske lite för mycket konstnär för att ta de perfekta pressbilderna, men det blev väldigt fina och annorlunda bilder i tidningen när han var i farten.

  2. Hehe, jag minns också hur det var för skribenterna. Det var faxen som gällde.

    I mitten av 80-talet var det definitivt Nikon som gällde. De åkte sen på dask i slutet av detsamma och i början av nittiotalet dels på grund av sig själv genom att släppa deras sämsta proffsmodell genom tiderna, F4 och precis i samma veva kommer Canon med det då överlägsna EOS-systemet. Nuförtiden verkar Canon också ha drabbats lite av fat-cat syndromet och har sovit när Nikon kommit med en del spännande nyheter både bland kameror och objektiv. Det är iofs inte katastrof med Canon av idag men de skulle nog behöva få fram lite rejäla nyheter på proffssidan. På objektivfronten har det stått stilla länge. Bara putsningar av befintliga versioner.

    Jag kommer nog att stanna kvar hos Canon. När man betalar med egna pengar går det inte att kasta sig mellan fabrikaten på samma sätt som för tidningar etc.
    .-= Håkan Dahlström´s last blog ..Hasselblad Dixel 2000 =-.

Leave a comment

Your email address will not be published. Required fields are marked *

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.